Livet, en ond cirkel?
funderar, tänker, filosoferar och analyserar. Jag har hamnat i en ond cirkel, där dagarna går förbi utan att jag reagerar på vad som egentligen händer det är som om någon har tryckt på autoknappen, jag gör vad jag ska, skrattar när jag ska göra det, är alvarlig när jag ska vara det, sköter mitt jobb, städar min lägenhet, har konversationer men känner mig inte närvarande.
Har blivit expert på att dölja vad jag känner, jag ler och säger att allt är bra (vilket det också är en del dagar), men ingen ser hur jag känner och tänker och hur ska någon kunna göra det när jag inte öppnar mig?
Är rädd att jag ska missförstås. Om någon hade frågat mig vad som är fel, vet jag inte om jag egentligen kan svara på det, finns det något som är fel? Eller är det kanske bara jag som inbildar mig, begär för mycket?
Vad hände med den Jennie som fanns i våras/sommras glad och med stor aptit på livet? Det kanske bara är mörkret, kylan och hösten som drar ner mig som får mig att känna mig trött, nere och brist på energi.
En del dagar glömmer jag bort det tråkiga och känner mig riktigt lycklig bara genom små saker. Som en hel dag på stan med Jenny då vi pratade minnen och skrattade då kändes mörkret och kylan långt borta, när jimmy kramar om mig och säger att han tycker om mig då känns livet underbart, att dricka kaffe och röka allt för många cigg med malou och prata om livet, skrattet av Johannas bebis Klara, ett långt telefon samtal med emma, att prata med Emelie, en blick från chippo, hjälp från mamma och pappa med lägenheten, en stund för mig själv med att läsa en bok, göra smycken, ta ett bad, lyssna på bra musik, få sms av någon jag inte pratat med på länge.
Nu när jag läser igenom vad jag skrivit så känns inte livet så mörkt och dystert. Det är kanske så livet är bara att en del dagar känns långa och tråkiga, medans det egentligen inte behövs så mycket för att vi ska glömma bort det och att livet är faktistk ganska bra ändå. Känner mig redan på riktigt bra humör genom att ha läst igenom att jag faktiskt har mycket positiva saker i mitt liv som får mig att må bra och rent ut vara lycklig.
Har blivit expert på att dölja vad jag känner, jag ler och säger att allt är bra (vilket det också är en del dagar), men ingen ser hur jag känner och tänker och hur ska någon kunna göra det när jag inte öppnar mig?
Är rädd att jag ska missförstås. Om någon hade frågat mig vad som är fel, vet jag inte om jag egentligen kan svara på det, finns det något som är fel? Eller är det kanske bara jag som inbildar mig, begär för mycket?
Vad hände med den Jennie som fanns i våras/sommras glad och med stor aptit på livet? Det kanske bara är mörkret, kylan och hösten som drar ner mig som får mig att känna mig trött, nere och brist på energi.
En del dagar glömmer jag bort det tråkiga och känner mig riktigt lycklig bara genom små saker. Som en hel dag på stan med Jenny då vi pratade minnen och skrattade då kändes mörkret och kylan långt borta, när jimmy kramar om mig och säger att han tycker om mig då känns livet underbart, att dricka kaffe och röka allt för många cigg med malou och prata om livet, skrattet av Johannas bebis Klara, ett långt telefon samtal med emma, att prata med Emelie, en blick från chippo, hjälp från mamma och pappa med lägenheten, en stund för mig själv med att läsa en bok, göra smycken, ta ett bad, lyssna på bra musik, få sms av någon jag inte pratat med på länge.
Nu när jag läser igenom vad jag skrivit så känns inte livet så mörkt och dystert. Det är kanske så livet är bara att en del dagar känns långa och tråkiga, medans det egentligen inte behövs så mycket för att vi ska glömma bort det och att livet är faktistk ganska bra ändå. Känner mig redan på riktigt bra humör genom att ha läst igenom att jag faktiskt har mycket positiva saker i mitt liv som får mig att må bra och rent ut vara lycklig.
Kommentarer
Trackback